När jag började med mina Chalkpaintings…

Ja, det kanske är en lite udda sak, det jag pysslar med numera, att måla tavlor med just Chalk paint. Och det var faktiskt ren tillfällighet att jag började med det över huvud taget… jag satt precis och undrade om jag hade någonting intressant för tillfället att dela med mig av, och jag kom fram till att jag faktiskt inte berättat hur jag började bana över från alla möbelmålerier och in på mitt lite egna spår med de tavlor jag kallar Chalkpaintings. Huruvida intressant det är, det får ni avgöra helt (jag skulle såklart bli jätteglad om ni ville dela med er av vad ni tycker här nere bland kommentarerna), men för egen del tycker jag att det hela började ganska kul, hoppas ni gillar min lilla historia!

Det var ett ganska stort kliv, att gå över från mina möbel- och dekorations-målerier, till tavlor. Och faktiskt även för mig helt otippat.

Det är lustigt det där, med olika vägar man hela tiden tvingas välja bland och knalla runt på här i livet. En del val är hårda, en del är väldigt självklara, helt utan tvivel, andra skuttar man in på helt utan att ens reflektera särskilt över det. Det sistnämnda var vad som hände mig med mina tavlor.

Jag har alltid haft en sidohobby att måla. Aldrig tavlor, utan mer med skissblock och kritor, haha. Mycket tatueringsmotiv i lite olika stilar. I mina dagar har jag faktiskt målat ihop ett par designs som mina vänner har skaffat som permanenta avtryck på sina kroppar. Tatueringskonst har alltid varit en sak som jag har varit väldigt fascinerad av, faktiskt så har det varit en stor dröm genom åren – att en dag få lärlingsplats på en studio och lära mig tatuera… 

Så, just tavlor vart någonting helt nytt för mig när jag råkade hamna framför en canvas med en pensel i högsta hugg. Och jag säger helt medvetet råkade, för att det liksom gick av bara farten. Som alltid med mig; jag fick en idé och utan att direkt tänka igenom det hela knallade jag iväg och införskaffade mig det jag behövde och satte igång. Snabbt ska det gå, alltid, annars tröttnar jag väldigt lätt och jag banar direkt in på andra idéer och hittepå’n.

Och jag är ju egentligen inte direkt anpassad att bo i Lilla landet Lagom, jag ser liksom sällan det roliga med allt vad ’lagom’ innebär. Min allra första tavla blev därför ett riktigt as som mätte hela 2×1,5 meter. (Haha!). Här vart det definitivt inget tal om att köpa en liten förspänd canvas att prova på först – tråk, anser jag. (Ingen minns en fegis)!

Att jag började måla med just Chalk paint var för att det fanns nära till hands för stunden, och det ligger helt i mina karaktärsdrag att aldrig ha tålamod att avvakta med någonting, så jag spikade upp min canvas-duk på väggen(!), hann knappt tuta innan jag  körde igång på stört.

Jag hade ett motiv i tankarna, en klar bild av hur jag ville att min färdiga målning skulle se ut. Det var ett motiv jag hade tänkt spänna upp på en utav väggarna i mitt eget sovrum där hemma. Som ett litet sidospår kan jag ju erkänna att – som alltid när jag försöker imitera andras konstverk – blev det, som sagt, inte i närheten likt det jag tänkt, men jag märkte på en gång att det var galet kul att använda just Chalk paint på canvas. Akryl- och oljefärger ger en mycket blankare känsla än vad kalkbaserad färg gör och jag gillade verkligen den matta tonen i färgerna även på målarduk (en frän kontrast blir att kombinera både akryl och kalkfärg).

Väl färdig var jag i ärlighetens namn riktigt missnöjd med mitt verk, i ren frustration rullade jag ihop den, kastade in den i vad jag brukar kalla min organiserade oreda i verkstaden och där fick den ligga ett bra tag. Ihoprullningen gick mindre varsamt till, kanske jag kan med att erkänna. När jag misslyckas med någonting, enligt mig själv, kan jag på riktigt börja se rött. Då inte bara skymtar man mitt temperament, det snarare avslöjas i sin råaste form, en tornado. Jag kan bli helt vansinnig och fyllas av en helt obeskrivlig frustration. Det kan tyckas tramsigt för vissa, men jag är säker på att i alla fall en del utav er vet precis vad jag menar. Jag skulle faktiskt kunna skriva ihop ett litet inlägg om just den biten i framtiden, kom jag på nu. Inte för att vare sig fokusera på det negativa eller för att lyfta fram mindre charmiga karaktärsdrag, utan snarare dela med mig av en lite rå sanning, kanske att jag skulle kunna få andra att känna att det faktiskt är okej om saker och ting inte slutar som man tänkt sig alla gånger… mm, det tåls att tänkas på. Jag skrapade lite på den ytan när jag skrev mitt tredje inlägg åt Storegården, där jag för första gången helt och hållet skrev rakt ifrån hjärtat gällande vad inredning betyder för mig och mina tankar och känslor kring målandet.

Hade det inte varit för min kära mor hade min allra första tavla förmodligen åkt ut i soptunnan vilket århundrade som helst när jag själv tagit tag i att röja upp och få ordning i verkstadskaoset. Men, mamma (som för övrigt är världens bästa) kom och besökte mig i verkstaden en dag och hon fick nästan klåda och allergiska utslag över hur det såg ut bakom kulisserna i min arbetshörna, haha. Hon utnyttjade den där berömda mamma-magin och fick mig att, nästan som en grinig liten 3-åring, ta tag i att reda ut mitt kreativa kaos. Hon hjälpte mig förstås, annars hade det ju aldrig blivit någon ordning där nere, haha. (Jag brukar nämligen börja röja på egen hand, men rätt vad det är snubblar jag över något gammalt projekt som jag per automatik, nästan som om jag vore i trans, börjar roa mig med istället och den katastrofala oredan får fortlöpa, det slår aldrig fel).

I alla fall, hon kom åt den där hoprullade duken mitt i allt, och hon frågade mig vad det där var för någonting. ’Äsch’, sa jag. ’Den där ska kastas’. Men hon vart nyfiken (hennes nyfiken-gen har jag definitivt ärvt, jag fick nog dessutom en muterad variant som ibland går över till det helt extrema) och rullade ut den och blev faktiskt lite till sig, ’Den här får du ju sälja!’ sa hon glatt. ’Aaaaldrig, jag skäms ju’, tyckte jag. Men, hon tvingade mig att hänga ut den i butiken jag ägde under den tiden, och vemodigt la jag även ut den på webbshoppen. Jag skämdes, på riktigt. Mammor har verkligen en förmåga att få en att göra saker man definitivt inte har någon lust till egentligen – trots att man är 30 år gammal. Sedan, att man i efterhand kan se det kloka i det man tvingats att göra, det är en annan sak (och det är en sak jag aldrig kommer vilja erkänna för mamma). Man vet att det inte är någon idé att sätta sig emot och man liksom minns den där dagen, strax efter att man fyllt 11, då man blev utan lördagsgodiset för att man inte lyssnat ordentligt eller gjort det man ska. Och tur är väl det, ändå, så här i efterhand, haha. Ofta har man tyvärr en förmåga att vara alldeles för petnoga med saker man själv skapar, man ger sig själv för hård kritik och man är på tok för nojig över vad andra kommer tycka (eller inte tycka, för den delen).

Det var nämligen så att det inte tog mer än någon månad (jag säger två, för att inte riskera att överdriva) innan min målning blev såld. Jag vart helt paff. Jag trodde inte att det var möjligt. Min första Chalk painting, Dagny, vart såld.

Redan innan Dagny flyttade hemifrån hade jag påbörjat en annan dam, som jag valde att måla på en återbrukad gammal tavla, jag bytte ut canvasen och målade om ramen, henne kallade jag sedan Cecilia och henne har jag faktiskt behållt själv. Hon hänger i mitt vardagsrum, där jag tycker att hon ger en alldeles lagom tokig känsla bland resten av inredningen.

Dagny, min allra första Chalkpainting

Men, så här är det kanske, när man är väldigt självkritisk. Och det är jag, tyvärr. Jag är otroligt självkritisk, jag vet inte hur mycket saker jag gjort som jag på riktigt har tyckt varit skit, men som personer nära mig övertygat mig att ändå dela med mig av, som senare visat sig ha blivit bland de mest uppskattade sakerna jag delat. Det är verkligen en sak som jag behöver jobba på med mig själv, att slappna av och ta ett kliv tillbaka, att inte liksom döma mig själv för hårt, både i mitt skapande och gällande mycket annat i mitt liv.

Jag fortsatte måla mina tavlor, fyndade gamla verk på loppisar och modifierade dem på mitt eget lilla vis, och ytterligare tavlor blev sålda. Jag blir fortfarande helt överrumplad av lycka varje gång någon köper en tavla av mig, jag fortsätter bli lika ’chockad’ (finner inget bättre ord för det, haha). Mitt i allting hittade jag en hobby som jag verkligen trivs med, en sysselsättning som ger mig frid i sinnet på ett helt annat plan än förut. Jag upptäckte en helt ny dimension av harmoni i mitt målande och för det kommer jag vara evigt tacksam!

Stilen på mina tavlor skulle jag vilja kalla rätt slarvig. Det är rinnande färg, jag målar utanför motiven och även ramarna får sig en hel del stänk. Men, allt ’slarv’ är genomtänkt. På de ställen där färgen runnit är det helt meningen att de ska ha runnit just där, och att ett visst färgstänk är just gult eller turkost är definitivt ingen slump. Jag vill tro att man kan se mycket av min personlighet i mina verk; inte så petnoga men med stark passion, haha. Ouff, så sliskigt det lät. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men ni kanske förstår vad jag menar ändå? Färgstarkt, eget, på något vis. Det härliga ligger sällan i det perfekta, så att säga – och det vad den än må handla om egentligen. För ett litet tag sedan delade jag med mig lite utav hur jag arbetade fram min tavla ’Oh sweet Sally’, och jag fick en tanke om att det kanske skulle kunna bli något utav en egen liten kategori här på bloggen så småningom… processen och tankarna kring vissa utav mina tavlor. Vad tror du om det? Ja, vi får se… antingen slår jag slag i saken, eller så inte.

Så, med detta sagt har jag bara en sak att tillägga – Tack mamma, för att du alltid lyckas få mig att ta tag i alltifrån städning, för att du tror på mig och för att du alltid, alltid ställer upp och lyfter mig med alla mina hittepå:n! Utan dig vet jag inte vart jag hade varit idag.

PS. Även om jag inte hade den åsikten från början vill jag bara tillägga en liten detalj; Dagny har verkligen växt hos mig och idag tycker jag om henne hur mycket som helst! Kanske var det från början tack vare att jag accepterade henne som hon var, haha, alltså, jag fick gå med på att hon inte blev som jag hade tänkt mig från början.

Jag har även gjort en del specialbeställningar, något familjeporträtt i storlek XXL, någon variant av en befintlig tavla men i större format och en hel del annat utefter särskilda önskemål. Så, om det skulle vara något intressant är det bara att höra av dig så diskuterar vi fram någonting!

På återseende!