Småbarnsliv och allt vad det innebär

Lite för mycket äventyr, lite för tidigt på dygnet…

colin-2

Ja, nu känner jag verkligen i hela kroppen (och knoppen) att jag bara sover tvåtimmarsintervaller – och då inte heller särskilt många per dygn. Jag märkte det särskilt igår morses, när jag fick stopp på motorvägen på väg hem efter att ha lämnat av Pappa K på jobbet. Han arbetar ju ute till havs (såsom jag gjorde innan lilla C kom) så nu kommer han vara bortrest i en vecka.
Du läste rätt! Stopp på motorvägen vart det! Typ, lite, ”ja det kunde man väl gett sig f*n på”, kände jag där och då.

Jag hann inte komma särskilt långt, ett par mil på motorvägen, innan bilen börjar pipa, motorlampan lysa och jag märker att bilen börjar gå på lågvarv – jag kan inte gasa upp. Jaha. Tung morgontrafik och ett riktigt ruskigt regnoväder. Eftersom att det var såpass tidigt på morgonen (strax efter 07:00) var det fortfarande mörkt ute, vilket för mig kändes lite extra obehagligt av någon anledning.

Jag får på varningsblinkers och får stanna till längs vägkanten. Så snart bilen slutar åka vaknar lilla C i baksätet och börjar bli lite kinkig. På en gång börjar mitt trötta sinne få smått panik, för om han skulle brusa upp och bli riktigt upprörd fanns det absolut ingenting jag skulle kunna göra åt det – trafiken var alldeles för tät, snabb och tung för att jag skulle kunna öppna min dörr för att gå och sätta mig i baksätet (bilar, bussar och långtradare susade förbi med full gas bara en meter ifrån bilen), och jag stod såpass nära ‘staketet’ på andra sidan att jag inte skulle få upp passagerardörren om jag hoppade till andra sidan. Hade jag börjat klättra bak i bilen hade jag med största sannolikhet fastnat någonstans i mitten med alla extra kilon från graviditet, lite som den där pricken över i (plus att hunden Stella hade sin hundbur bredvid mig i framsätet så det fanns liksom inget direkt utrymme att klumpa omkring och klättra på)… så, ja, jag började få smått panik där en stund. Eller, jag fick nog faktiskt panik där en stund. Minus ‘nog’. Jag fick panik. Haha.

colin-3

Jag ringde K och han hörde på mig att jag var på gränsen att tappa allting, han försökte lugna mig och förklara hur jag skulle gå till väga med allting – jag har ju aldrig fått stopp på en bil sådär! Kaos. Eller jo, jag har fått stopp en gång tidigare, men det kändes inte riktigt lika jobbigt, för det skedde på en 30-väg och jag var ensam i bilen – jag hade inte två små bräckliga, värdefulla liv med mig – och jag hade inte varit vaken sedan kl 02:00 på natten den gången. Det var dessutom mitt i sommaren, i härligt väder, och jag hade gångavstånd hem. Den gången kunde jag starta om bilen och köra hem den till parkeringen dessutom – trots att varenda lampa lyste rött och bilen börjat lukta bränt. Den situationen kändes inte alls lika jobbig även om det vart skämskudde på hur bilen hostade och lät när den bokstavligen hoppade sig fram på vägen de minutrarna de tog för mig att komma fram till dit jag bodde, haha. Men, det är en helt annan historia det!

Jag fick i alla fall ringt försäkringsbolagets jour, som skyndade på det hela när jag berättade att jag hade en lite ledsen bebis i baksätet, så jag fick sitta ungefär en timma och vänta på bärgare medans bilen rycktes med i vindpustarna från när trafiken svepte förbi precis intill. Jag fick ta ordentlig spjärn i golvet för att på den absoluta millimetern nå att sätta nappen i munnen på lilla C (hade han vridit bort huvudet hade även det varit kört – så, det tackar jag för!), så han kunde somna om, haha. Så, mesta tiden sov han faktiskt, och det tackar jag verkligen en högre makt för! (Han skulle bara veta vilket äventyr han var med om, helt utan att ha någon som helst aning om det).

colin-4

Bärgarn anlände i alla fall till slut och han fick mig helt ofrivilligt att näst intill börja gråta när jag skulle hissas upp på flaket – det vart ju superläskigt, verkligen! HAHA! Jösses. Jag kan nog inte ens räkna till hur många gånger jag kände den där grinklumpen ända upp i halsen och fick blinka bort ett par tårade ögon under gårdagens morgon. Men, jag hann vänja mig vid att liksom sväva fram högt upp i luften där jag satt kvar i egen bil medans bilen blev bärgad – det kändes på något vis lite lyxigt fast situationen var allt annat än sådan, just då.

Väl på verkstaden kändes allting mycket lättare. Särskilt när jag fick veta att försäkringen täckte hyr- eller lånebil i tre dagar. Perfekt! Så, jag fick lite snabbt och lätt packa om i bilarna och insåg att lånebilen hade manuell växellåda, haha. Perfekt, tänkte jag, jag som är van vid automat sedan sista året. Men det gick faktiskt över förväntan ändå; lite som att cykla. Annat än vad man kan säga om när jag skulle öppna bakluckan till bilen för att kasta in barnvagnen. (Jag hoppas för allt i livet att ingen såg mig när jag höll på under några minuter där alltså). Jag tryckte på knappen på bakluckan, men ingenting hände. Tryckte igen, ingenting. Jag låste bilen och låste om (lite som att starta om en dator när den hängt sig, typ) och tryckte på knappen igen. Ingenting händer. Jag känner hur jag börjar bli frustrerad – och lite arg – över att bakluckan inte fungerar när jag går fram och kikar vid instrumentbrädan för att se om det kanske finns någon låsa-upp-bakluckan-knapp där någonstans. Jag hittar ingen. Jag börjar funderar på hur fasen jag skulle kunna få plats med både hund, bebis och barnvagn i baksätet och inser att det aldrig skulle gå. Jag går bak till bakluckan igen och när jag den gången trycker på knappen går det upp för mig att det kanske inte är en lika snitsig bil som jag vant mig vid hemifrån – luckan kanske måste öppnas manuellt, och inte går upp automatiskt vid ett knapptryck. Japp. Så var det. Såklart. Mitt såsiga sinne. Jag orkar inte. HAHA!

Vad jag kunde se – efter min lilla kamp med bakluckan – så fanns ingen kamera just där jag stod. Men, man vet ju aldrig, jag kan ju ha missat den (och då vet jag ju vilket klipp de sparar till sist på julfesten i år)! Man kan ju inte annat än att innerligt hoppas att luvan jag hade över huvudet för att skydda min morgonfrisyr mot regnet, täckte tillräckligt för att jag inte ska behöva undvika sociala sammanhang i den här staden för all framtid.

colin-5

Och nu, när jag fått skriva av mig lite om det här, ska jag sätta mig och vänta in timmarna tills en spännande blomsterbutik i stan öppnar för dagen. Jag känner att jag förtjänar att tröst-handla en liten växt idag. Så det ska jag minsann göra! Hoppas ni allihop får en helt fantastisk vecka! Kärlek till er!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s